Ena dagen mår man kalas bra, sen är det nåt som dyker upp som ska förstöra det och så mår man skit och så helt plötsligt ser man ljuset igen och så tror man att ja men vad bra att det kommer att ordna sig. Men så faller man igen.
Tur man har sina vänner som är där och fångar upp en så man slipper falla så långt ner i träsket.
Det är så förbannat svårt att komma upp ur träsket om man faller för långt ner.
Men jag är glad över dom vänner som finns där och fångar upp mig, utan dom hade jag nog legat på träskets botten och aldrig mer kommit upp. Sen har jag ju min underbara Moa som sprider glädje i mitt trista liv.
Ser verkligen framemot den dagen då jag kan känna mig riktigt JÄVLA LYCKLIG igen men när kommer den???
Hoppas på väldigt snart men just nu känns den väldigt väldigt långt borta.
Även om man försöker se allt så positivt som möjligt så ligger det där negativa på lur bakom hörnet och ställer till det gång på gång.
Fasaden man har utåt är att man alltid är glad och trevlig fast man egentligen bara vill ställa sig och skrika rakt ut...... HJÄLP MIG!! Man visar bara för vissa personer hur dåligt man egentligen mår. Och det är ju tack vare dom man står upp på bena och ändå kan glädjas lite.
